Det var en tidig vintermorgon för ett par år sedan. Gick som så ofta i mina egna tankar. Promenerade mot stan. Skulle ta bussen därifrån till jobbet. Hade tagit den promenaden många gånger. Behövde inte koncentrera mig på vägen. Plötsligt dök följande textrader upp i huvudet:
First of all
I'm not sad
I'm aware there's sadness
A mouthful for everyone
Enough to keep us down
I'm down at the station
it's ten degrees below
How a loathe myself for leaving you
after loving you so long
Jag vet att det var exakt dessa rader i den ordningen eftersom jag direkt sparade dem i min mobil. Jag skrev inte ens ner dem, jag spelade in dem som en ljudfil eftersom jag vet att om skrivandet tar tid (vi snackar sekunder här) kan det göra att texten ändras eller i värsta fall delvis försvinner ur skallen. Mitt närminne är inte bättre än så.
Jag har skrivit så länge jag kan minnas. Vet inte riktigt varför. Det har alltid känts meningsfullt.
Vad och hur jag skrivit har förändrats med tiden. Senaste åren har jag medvetet försökt dokumentera det som dyker upp i huvudet utan att först värdera det eller försöka ge det sammanhang. Det gör jag först senare.
Det innebär att det i min mobil finns massor av meningar utan uppenbar mening. Lösryckta fraser. Text utan sammanhang. Ord i följd som enbart har det gemensamt att jag fann dem värda att sparas när de dök upp. Tillsammans bildar de ett slags textarkiv.
Att jag arbetar på det sättet har att göra med Harold Pinters Nobelföreläsning. Han kom inte till Sverige och höll tal när han fick Nobelpriset i litteratur. Istället filmade han en föreläsning med titeln "Art, truth and politics" som sändes på teve.
När jag såg den tyckte jag den var helt genial. Under de inledande minuterna förändrade han mitt sätt att arbeta med text.
Som jag mindes det berättade han att när han skrev en av sina pjäser visste han att öppningsfrasen var "Dark" samt att det var svaret på en fråga. Han förstod också att det beskrev färgen på en kvinnas hår. Därefter beskriver han hur han började se de som konverserade, hur rummet de befann sig i började framträda, att han såg kvinnan med det mörka håret stå vid fönstret och så vidare.
Hemma i min soffa reagerade jag "Vadå visste? Klart du visste att det var svaret på en fråga, det var ju du som hittade på det Harold!?!".
Det hade aldrig slagit mig att den kreativa processen kunde vara som Harold beskrev den. Att man som upphovsman inte bestämde eller tänkte ut vad det var man ville säga utan snarare försökte förstå vad de var som man precis skrivit.
Det här öppnade dörrar för mig och mitt skrivande. Jag upplevde det som att jag blev friare. Skrivande blev intressantare.
Men att det - som det gjorde den här dagen - dök upp ett helt färdigt stycke hade jag aldrig varit med om. När jag kom hem och satte mig vid pianot upptäckte jag med viss förvåning att orden passade perfekt till en ackordföljd jag haft med mig ett tag men inte fått till nåt av. Nu hade jag första versen.
Det fick mig att tro att jag snart skulle vara klar.
Det skulle visa sig att det var jag verkligen inte. Jag kom liksom inte vidare. Att versen jag hade fungerade var det ingen tvekan om men vad betydde den? Vem var det som sa detta?
Försökte tillämpa det Harold lärt mig. Vad visste jag? Vad berättade texten för mig? Att det uppenbarligen utspelade sig vintertid strax efter något slags uppbrott. Okej, bra! Men sen? Där körde jag fast.
Beslutade mig för att titta på "Art, truth and politics" igen. Kanske fanns nyckeln där?
Men något var annorlunda den här gången. Harold var gubbig. Det var inte samma kraft i föreläsningen. Partiet där han pratade om "Dark" var inte riktigt som jag mindes det; han pratade om två pjäser samtidigt vilket jag inte alls kom ihåg. Föreläsningen var dessutom ganska rörig. Eller inte rörig kanske .... den innehöll hur som helst många stora ämnet, snabba tankevändningar, tvära kast. Jag hängde inte med. Hade svårt att hålla kvar intresset.
Plötsligt såg jag filten i knät. Frös han? verkligen? Han satt ju i en tevestudio. Och efter ytterligare nån minut så hörde jag inte längre vad han sa. Jag såg inte ens Harold. Allt jag såg var en man i rullstol som sa att han var ledsen att han inte kunde komma till Stockholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar